Orka.

Nu är det en sån där natt igen.

Jag kan inte ens få ut det i ord hur jävla förbannat panik stressat livet just nu känns för mig. Det går inte. Så nu sitter jag här igen, mitt i natten ensam framför min dator och gråter och oroar mig. Och det känns som att om framstegen ska gå i den takten dom gör just nu, så kan jag lika gärna kasta in handduken och ge upp. För jag kommer ingenstans.

Fråga mig själv. Skulle jag stått ut med mig själv så här länge om jag varit David ? Absolut inte. Visst, i det stora hela så hjälper jag ju till med hushållet och allt runtom det. Men det hade han ju lika gärna kunnat anställa en hushållerska för istället och då dessutom få bättre valuta för pengarna. Jag älskar honom men jag tycker synd om honom ändå.

Vad ska jag göra, vad ska jag göra, vad ska jag göra. Och det spelar ingen jävla roll hur snällt och vänligt menade kommentarerna än är... meningen "men du som är så konstnärlig, gör något kreativt ?" betyder INGENTING i verkliga livet. Det spelar ingen jävla roll hur fint jag ritar eller pysslar. För det är inget som jag kan leva på ändå.

Ja du kanske kan, men inte jag. OK? OK!!! Fatta. Jag vill inte bli en egen företagare, jag vill inte bli en oförstådd konstnär som inte tjänar pengar innan jag hunnit dö. Jag vill ha ett jobb, som jag i alla fall på någon nivå trivs med och som jag kan gå till varje dag utan att få spader och psykbryt. Men det verkar vara för mycket begärt.

Så nu ska jag gå och försöka gråta mig till sömns medans jag tänker på att jag håller på att förstöra inte bara mitt utan även min makes liv. Var jag religiös så skulle jag hoppas på ett mirakel, men det skeppet har seglat för länge sedan. Orka.